maozi

kemilabb med en tjej

Idag hade jag en kemilabb på skolan!!

 

Nämen, är inte så besatt av labbar tbh. Gillar det där teoretiska och filosofiska huuuuuuundra gånger mer. Känns meningslöst att labba. Man bara gör det man ska göra och inget mer med det. Labbrapporter och skit. Tur det inte bara är labbar i kursen :) Nån kemist bor det inte i mig. MENMEN bor ju en hel del annat där så man ska väl inte klaga.
pocacuntas replied to your photo: octopussoir-.tumblr.com →<br /> please screencap pam with a mustache<br />:3 

 

Dock så var det en annan elev där (vi var där på extratid för vi missade när denna labben egentligen var) som jag aldrig träffat innan och skulle arbeta med. Ni som känner mig vet väl förmodligen att jag är rätttttttttt kass på grupparbete/socialisera med randoms (no offence om du läser detta) (...okej vadå hybris, Hanna. Varför skulle hon läsa detta ens xD). IALLAFALL -- jag var aaaaaaastrevlig, för att vara mig i sånna här situationer. Skrattade åt hennes skämt osv. Hade hon varit kille hade hon säkert trott att jag stött på henne -- SÅ trevlig var jag liksom. 
 

 

Sen slog det mig, medans jag var trevlig, att fan...tänk om hon tycker att jag är trevlig och vill JOBBA MED MIG på lektionerna och SITTA BREVID MIG på lektionerna?!?!
 

 

Det är typ...det sämsta ever för mig. Sitter jag med nån annan på lektionerna så presterar jag som en gurka. Seriöst. Min IQ dör och jag vågar inte ens fråga/säga saker som jag annars hade gjort och sagt, så sitter jag bara och småpratar med min bänk"kompis" och missar 90% av lektionen. VARJE gång händer detta. Så jag fick panik och tänkte att hon får ju fan inte börja gilla mig så mycket så hon kommer sätta sig brevid mig nästa lektion. Så jag blev tystare och mer awkward ju mer tiden gick.
 

 

...Måste ha framstått som ett psycho eller nåt. MENMEN vad gör man inte för alone time längst fram på mina vetenskapslektioner.

 

 

Eller KAN man säga "Jag tycker du är trevlig men jag vill helst sitta själv för annars jobbar jag dåligt :)" ....Känns som en sån rådiss med äkta "jag gillar verkligen inte dig för du luktar bajs"-kinda feel to it.
 
Eller? 

 

Vad ska man göra i en sån här situation då??
 



holiday!! ...med färg

Mina bästa (dom jag alltid går all-in för och satsar sketan på tema och rätt look/feeling):

1. Julen (rött, vitt, grönt, guld, glitter). Allt med julen känns royal
2. Påsken (Fina gul, PASTELLER !!!). Allt med påsken känns så sjukt cuteness
3. Alla hjärtans dag (rött, rosa, vitt). Allt med V-day känns romantiskt, sensuellt, sexigt men mest av allt roligt!!

omg...älskar sönder dom tre. Kanske för att jag älskar dom färgerna som hör till? Lol orka vara så kontrollerad av färg.... ........................?"?"??!?!?!! Tänk om det är så?!? Shit...

 

...och mina sämsta (dom jag verklingen inte gör nånting för och helst slipper):

1. Midsommar (...? Känner bara gräsfläckar och alkis här. Hatar verkligen midsommar) 
2. Nyår (mörkblå, glitter, svart. Aldrig gillat dom tre färgerna ihop. Så sjukt kallt?) 

 

...och dom där som bara blir av, lite apatiskt:

Halloween (Svart och oranget, njea. Hade varit roligare om det varit större i Sverige. ...men man hade ju ändå varit tvungen att klä ut sig till nåt som inte föll i samma färg varje år. ....okej, jag är ju seriöst STÖRD och styrd av färg tydligen? xD orkarinte)
Min födelsedag (Finns ju inget "tema" man kan köra varje B-day. Känns sjukt tråkigt. Får införa ett färgschema. Eller, typ, långklänning.) lol "hej jag heter hanna och jag klarar inte av b-days utan rutiner"


Tycker det är jättefint och somrigt med långklänning men har aldrig haft nån

Får köpa en Petite isåfall annars kommer den väl bara släpa i marken :( /mvh tjej_158_cm
Haha nä men ärligt, det är faktiskt nånting som fattas i min sommargarderob -- långklänningar! 

 

du vet att du är en aspie när detta kan vara den jobbigaste/mest irriterande bild du sett på länge

 

 

image

 

Du vet att du är en aspie...

 

.. om du faschinerat kan sitta och titta på samma tio-sekunderssekvens bildruta för bildruta på ett videoband minst 30 gånger, för att du inte vill missa någonting viktigt...

 

...om du hellre låter bli att köpa en ny ketchupflaska till spaghettimiddagen, om affären för tillfället har slutsålt på ditt vanliga ketchupmärke.

 

...om din lägenhet inte dammsugits på evigheter, men det du stör dig på är när CD-skivorna inte står i bokstavs/artist/genreordning, när tidningarna inte ligger milimeterrätt ovanpå varandra i utgivningsordning, när skorna inte står Preussiskt rakt, när schampooflaskorna inte står i färgspektrumordning, när blomkrukorna inte matchar, när frukterna i fruktfatet inte är symmetriskt, när...

 

...om du är den enda personen i din närhet som föredrar att stannar hemma från en stor fest för att inte missa ditt favoritprogram på Discovery Channel.

 

..om du får kommentarer om att du har fel sorts klädsel sett till situationen/temperaturen.

 

…om du inte tycker om att fylla år, eftersom det innebär att du måste få kramar av släktingar och vänner, både vid hej och hejdå.

 

…om du kan spendera 2 tmmar på morgonen när du har bråttom, eftersom du inte hittar något klädesplagg som "känns rätt" 

 

...om det känns fel i hela kroppen när du ser någon annans stavfel.

 

......om du älskar att gå till leksaksaffärer eftersom dom har så många roliga färgglada saker där.

 

... om du har en totalt okontrollerbar reflex att klippa till den som försöker kittla dig (hårt).

 

...om du ha långa "samtal" med grannens katt. På kattspråk, förstås.

 

...om du går en omväg på väg till skolan bara för att känna om den där mossiga stenen känns lika mysig att ta på idag också.

 

...om du lyckas med konsten att vara "barnslig" och "lillvuxen" samtidigt.

 

...när du under en anställningsintervju påpekar att företaget har missat ett mellanslag i sin broschyr. 

 

...när du behöver stiga upp 4 timmar innan jobbet börjar för att hinna med alla klädbyten (eftersom inget sitter skönt), lite datorspelande och annat smått och gott, men skippar frukosten för att hinna vara på jobbet en halvtimme innan du börjar för att du avskyr risken att råka komma sent och därmed hamna i centrum. (hahahha DENNA!!)

 

...när du vägrar göra någonting som du egentligen tänkt göra, för att någon ber dig göra det

 

...när du tillbringar en julafton med att studera finsk grammatik. 

 

... när en diskning blir en köksstädning som blir en storstädning som fortsätter med att du tvättar fönster och fönsterbläck och väggens utsida och krattar löv och helt plötsligt rensar du ogräs och målar utemöbler på den allmänna gården. Allt hängde liksom ihop och hakade i så det var oklart när det var fullständigt och komplett. Dessutom är det osäkert om du ätit, sovit eller ens lyckats göra den där disken som du började med...

 

 ... samt vet vilket fordonsnummer bussen/vagnen hade som du åkte med. Och vilken "stop"-knapp som var utbytt, eftersom den var av aningen ljusare gul plast.

länge sen

Har inte skrivit nåt i denna kategorin på ÅR känns det som. Kanske för att man bara märker att man har flaws när man mår dåligt? Mår ju bäst nu för tiden.
image  


Jag har nog bara skrivit om mina dåliga aspie/whatever -drag. Typ när allt känns fel och obekvämt osvosv eller när det blir mount everest av ångest när man ska arbeta i en ny grupp i skolan.
image  


För ett år sen hoppade jag av Samhälle A för att jag fick galet mycket ångest inför ett grupparbete, om nån minst det? Anyway så var det så. Nu ska jag ju börja på den kursen igen, och det känns rätt bra. Är ganska säker på att jag kommer klara det nu för jag har förändrat mig hur mycket som helst när det gäller sammarbete osvosvosv
 



Kan man ens växa ifrån asperger? Har jag ens asperger? Hur vet man sånt och är det ens viktigt? btw -- ens. Nä, men ärligt. Det är inte viktigt? Viktigaste är väl att jag utvecklats asmycket och klarar av grupparbeten och är jättefriendly med andra människor som man inte känner så mycket.


 


Ibland tror jag att jag inte har asperger. Typ när allt går bra och man har flow i livet. Men sen om nåt går fel eller man är lite weird, det är mest då jag brukar tänka på att jag nog har det iallafall.
image  



image


Färg är typ en huge deal för mig. Grejer med "rätt" färger är det bästa jag vet. Fina gul, ni vet?
  
Om nånting är i fina gul så är hela min dag en bra dag. Jag sorterar alltid grejer efter färg. Om grejerna i bokhyllan/whatever står i "fel färgordning" så flippar jag ut och allt känns obekvämt tills jag har fixat det.
Så fort färger är på fel ställe och brevid fel färger känns allt stökigt och man blir typ stressad i hjärnan. Jag vet inte, det kanske låter som värsta nackdelen men jag älskar ju att sortera grejer efter färg så för mig är det en win-win.
image




Om det blir "fel" luftfuktighet brukar jag flippa också, men det har jag ju skrivit om tidigare.


 


Det är typ bara dom två grejerna som hänger kvar. Jag är ju asbra på att prata med folk och att vara "normal" socialt. Ingen misstänker nånting. Jag har liksom blivit frisk.
 


Aaajust det, jag är fortfarande X-men-mutant för jag har ju imba hörsel när det gäller låg-/högfrekvens ljud

(det äckligaste ljudet jag visste när jag var liten var ett hårstrås ende mot ett vitt A4)
image


och ser fortfarande dubbla regnbågar runt alla lampor ute. Och dom där partiklarna som inte har nån redig färg, men när solen lyser på dom så blir dom som att dom har alla färger. Jag vet inte vad det är för partiklar, eller om nån annan ser dom. Dom rör sig i ologiska mönster och dom finns överallt.

Man ser dom mest om man är ute i solen och fokuserar på en punkt hela tiden och slappnar av i ögonen. Coolt är det iaf. 
image


Ingen annan brukar förstå vad det är jag menar när jag undrar ifall dom ser partiklarna. Dom är pyttesmå. Som en tiondel av dom där grejerna som "är i ögonen" och följer med ens blick hela tiden ni vet? 


 Thats about it. Jag är typ inte ens konstig längre.  


labil tjej comin through

if-youcantsleep:<br /> <br />I think something’s wrong with me. I make friends, then suddenly I can’t bear to be with any of them. Seems like that other me, the cheerful and honest one went away somewhere.<br />

kidoftomorrow:<br /> <br />lol gpoy<br />

lalafbaby345:<br /> <br />ill miss this tonight ..</3 <br />

Jag måste skaffa självrespekt och integritet och typ fatta att jag är värd mer osv. Och sen vore det ju trevligt om jag kunde fatta att jag inte kan kontrollera allt som händer. Jag är ganska trött på att vara labil tbh. Idag var första gången på jättemånga år som jag faktiskt övervägde att gå i terapi. Det enda som gör att jag inte går i terapi är det att det är så jävla dyrt. Ska kolla med min sugardaddy Kommunen ifall det finns något "du är så pass fucked upp att du behöver vård"-bidrag. Positivt inlägg osv. Väger upp det nån annan dag, lovar, OKEJ?

 

 

hej hanna, glöm inte bort att du är bra

...för i japanskan går asbra att jobba i grupp/redovisa.

Yay me. Hej trygghetsproblem. Kanske om jag tar min gula tröja imorgon, så kommer det gå bra att redovisa? Kanske om jag tar en halv burk med starkt lugnande tabletter, så kommer det gå bra att redovisa?

Alltsååååå jag vet ju att ingenting kommer hända på en redovisning. Vet att det inte gör något om man säger fel. Men ändå så typ vägrar hela min hjärna och känslor att ställa mig där uppe och prata. Tack barndomen. Verkligen.

http://media.tumblr.com/tumblr_lq82lpLKM41qb5ddf.gif

i suck. apparently.

Gillar att jag redan efter första lektionen funderar (starkt) på att hoppa av denna kursen. Skitskola. Eller... det är väl jag som är skit egentligen, för jag inte anpassar mig snabbare. Meneeeeeeeeeeeee jag tycker det är fett jobbigt och svårt(inte kursen, utan snarare det sociala. som vanligt. fuck you, fuck mitt liv). Blir typ 23894739284789234723894798237489237489237482394 liter ton ångest, stress och oro i kubik, och jag undrar; är det här ens värt det?

Det är en jävla skolkurs. Dagis ffs.

Blev snabbt påmind om högstadiet och varför jag aldrig var på lektionerna. För jag hatar denna skiten. Jag hatar inte att lära mig saker, men jag hatar att sitta i grupp, att arbeta i grupp, att redovisa inför stor grupp yadiyadiyada som typ 80% av alla andra i Sverige(?).

 Det jag kan göra är antingen;
1. ba kör och skit i all ångest (yeah right, för det är ju enkelt)
2. skit i detta för det är inte ens värt att riskera min mentala labilitet. Palla fucka up den en gång till sådär makabert liksom. Nån kommer låsa in mig på psykhem. Jag orkar fan inte det. Palla sitta där inlåst.

Kanske borde fixa det först istället. Alltså jag vill verkligen inte det? Jag vill inte jobba med andra människor. Jag är inte intersserad av andra människor. Jag hatar att jobba med andra människor. Palla gå till nån teraput och jobba med att komma över det för 800:-/timmen. Not gonna happen either liksom.

Blir bara så satans arg. På alla. På mig. På systemet. På allting rly.

Jag behöver inte ens den här kursen. Jag behöver inte ha papper på att jag kan nånting om politik. Det är ju fan ett stort jävla skämt. Ska jag behöva ha papper på att jag är intresserad av politik när jag ska jobba med grafisk design? Man kan väl för fan fråga mig om politiska frågor om man nu skulle vara intersserad av att kolla ifall jag "kan det som krävs". Alltså jag blir bara så jäääääävla trött.

Kommer jag komma in på högskolan utan gymnasiekompetens? Öh ja. Lätt att jag skulle kunna. Vem bryr sig vad jag har läst innan som inte ens rör ämnet jag vill utvecklas innom. Vem fan BRYR sig?!

Och Svenska B. Not gonna happen.

Tror jag ska klona mig själv nu och göra Londonroits i eftermiddag. Det hade liksom känts skönt.

Det är så komiskt, allt det där med att jag ville bli eremit på Svalbard känns verkligen aktuellt just nu efter denna lektionen. Vet att jag sa nån gång att jag nog inte menade det, att jag inte alls ville vara ensam. Men jo. Fyfan vad jag vill det. Vara ensam. Och inte med några andra som ska jobba tillsammans med mig. Kanske är detta ändå bara ännu en mur jag vill bygga upp mellan mig och resten av denna världen, för att jag i slutet inte vill bli lämnad/whatever. Kan jag inte bara sluta bry mig? Kan någon ge mig en ny hjärna? Eller nåt slags känsloavtrubbande medel så man kan bli normal? bliz?

Nä men ärligt, jag orkar seriöst inte med mig själv. Vem fan gör det ens. (Några). 

http://24.media.tumblr.com/tumblr_lmw23wleKU1qaj5jro1_500.gif

retard eyes?

Hei plokk-enn.

Jag har faktiskt en fråga (som ingen lär svara på MEN I ALLA FALL); när ni kollar på lampor utomhus, ser ni en regnbåge runt? Jag upptäckte för några år sen att man kanske inte ska göra det. Men eftersom fler läser denna bloggen än vad jag har frågat runt IRL sååååå... om nån känner igen detta så skulle jag bli lite glad osv om ni hörde av er. Så man kan slippa gå runt och vara ufo själv.

Jag hade fett svårt att koncentrera mig på grejer i skolan när man skulle skriva på vita A4papper (och det gör man ju rätt ofta) för alla vita papper hade 230402384093284 färger i sig och jag blev sjukt trött i hjärnan av allt som bara gled runt. Så var jag hos en ögonspecialist som trodde det hade med asperger att göra, men jag vet inte. Hon sa att min syn kan vara jätteskarp (lol ja det är ju därför jag inte ser ett skit utan linser?) och att jag inte kan "solla bort oviktig information" eller något sånt, så min hjärna tar upp 20374034 detaljer i pappret. Jag tror ändå mer på att jag är typ nån i X-men. Lätt. En vacker dag kommer dom tillbaks till mig och hämtar mig.

Van Gogh var nog också med i X-men alltså.

Såhär ser jag lamporna ute, fast regnbågen är jämn ofc xD Jag kommer känna mig som en rätt fet idiot om alla ser lamporna såhär nu hahahahahaha???

when i was 17

Såg nyss nån sån "when i was 17"-grej på MTV. 

När jag var 17 var jag fett förvirrad. Krossade hjärtan, fuckade up och visste liksom inte vad jag ville ens. Typ som för alla andra 17åringar, antar jag. Började föra dagsanteckningar när jag var 17, så jag kollade i den för att se vad jag gjorde detta året osvosvosv. Blev inte jätteöveraskad.

VÄÄÄÄÄÄÄÄÄX ._.

Allt i denna boken handlar om sprit, pengar, utseende. ALLT. Hur jag skulle lyckas få pengar av folk, hur jag skulle förändra mig, hur mycket sprit jag kunde få tag i. Pengar var så sjuuuuukt viktigt för mig. Skulle kunnat göra vad som helst för pengar (skojar inte, VAD SOM HELST). Helt stört. Supa bort all ångest och köpa sig snygg sen så alla ger en komplimanger.

hmyea

1 Jan 2005 -- Kom hem från USA. Fest hos Schmoo. Minnesluckor. 

Srsly, jag vet inte vad jag gjort på hälften av alla fester jag varit på. Och det var fest HELA tiden.

Jag ville bli svetsare. Jag ville gå IP. Jag hade(har) kompisar som gick IP och jag visste att man skulle tjäna bra med pengar. Detta var innan jag köpt kameran. Ärligt, tänk om jag hade gått IP?

Var nästan aldrig på lektionerna, men jag var i skolan.

det var bättre förr lixx

Många fester avslutas med "ingen bra fest" i boken, som innebar cepeångest from hell. GG liksom.

27 januari 2005 -- cpfest hos Erik. Erik däckade på toan så fort vi kom dit och låg där i typ sju timmar? Vi trodde han var död. Lärde känna Timmie. Slog Björne på truten två gånger hahaha. Snö ute. Fick värsta psykfucket. Kunde inte spy. Mår seriöst inte bra.

3 minuter efter denna bilden togs så sprang jag upp på mitt rum & klippte håret.. > ______<

12 Mars 2005 -- fest hos Jenny. Fick vänta på Timmie en hel jävla timme på stationen. Minns inte ett piss. Drack halva finlandian på en gång rent så jag skulle spåra. White russian. 

14 Mars 2005 -- fest hos mig. Mina föräldrar är borta. 23 pers kom. Skitkul! Filthen kom. Första gången vi träffades. Golvet i tvrummet började brinna hahah (alltså seriöst, hade det varit min unge som satt eld på mitt tvrumsgolv hade jag fan dödat). Rev sönder en killes arm (han har fortfarande det cepelånga ärret idag xD GG Hanna, GG)

stuff

Jag sov hos Erik skitmånga gånger. Jag var i Karlshamn och festade skitmycket. Jag var tillsammans med en kille men blev kär i en annan och sabbade seriöst sönder allt (story of my life). Det är nog det jag ångrar mest när jag var 17.

27 Mars 2005. Jag rageade, släppte alla spärrar, spårade totalt en kväll i Backaryd och slog ner 4 pers. Tills det kom en nynazist som lyfte mig i håret och skärpet och slängde ut mig på gräsmattan. Det var som exorcisten typ. Folk höll ner mig och jag skrek tills jag blev hes. Jag kommer inte ihåg nånting av den här kvällen, men Jocke har  berättat. Typ tusen gånger hehe. Hade så stört ont i kroppen och halsen dagen efter. Kunde knappt prata eller gå. Ändå var det den bästa kvällen i mitt liv. Tills jag gjorde ännu ett dåligt val och gick hem till Jacke för första gången. Mina föräldrar kom och hämtade mig mitt i natten från Backarydsfesten där slagsmålet varit. Så låtsades jag gå och lägga mig, men smet ut mitt i natten till Jackes lägenhet och stannade där tills solen gick upp. Spelade på hans Jackson RR1, kollade på Opeth DVDn. Han skrattade och sa att jag luktade som en halv spritfabrik.

you know it!
Det slagsmålet var det bästa/skönaste jag gjort, ever. Min hjärna proucerade liksom eget valium där inne och all ångest i bröstet hade nästan försvunnit. Helt sjukt. Fattar inte vad jag drack den kvällen. Festen var hos en jag inte kände. Det var på denna festen jag fuckade up för mig och min dåvarande kille. Han var inte på festen för han var på lajv. Men detta är enda gången jag ångrar något jag gjort, för han förtjänade verkligeeeeeeen inte det. Jag blev kär i en annan. Och jag kysste honom på festen när jag var asfull. En tjej såg oss och sa "men är inte du tillsammans med någon annan, jävla hora!?", dååååå flippade min hjärna och slagsmålet började. Alltså bara för att make things clear: jag hade inte legat med honom eller nåt, jag var sjukt oskuld när jag var 17. Men vi kysstes. För mig är det otrohet. När man är tillsammans med en kille men börjar få känslor för en annan är otrohet imo.

säg nåt jag inte hatade här haha <3

Jag sa ingenting till min kille. Men han märkte att något var annorlunda för jag undvek honom i skolan och på fester. Drog iväg till Karlshamn utan honom osv. Den 27 Maj tog det slut. Jag vet inte varför jag inte gjorde slut med honom innan jag började träffa Adde. Så jävla dumt. Jag var förmodligen inte redo för ett seriöst förhållande. Men med Adde var ingenting seriöst, vi bara festade hela tiden.

nån sandade på min snö T_T tror det var papps

Men det hände roliga saker också. 9 april 2005 -- fest i Karlskrona på MCklubben. Jenny och Linda fyllde år. Bakade tårta. Hamnade nästan i bråk med en ful jävla popare (Hans kompis???). Fick nästan Cravenanfall, men Merkel lugnade ner mig och vi pratade jättelänge tills jag blev normal i huvudet igen. Rökt massa vattenpipa. Sebbe var full som ett ägg hahaha! Han dök i en container som var full med spya och piss, bögade sig, bet Ida i bröstet, sög på Björns tunga, drack klumpig mjölk osv (HAHA älskarT. Det är typ det roligaste jag minns från när jag var 17. Stört rolig kväll). Åkte hem med Jakobs mamma dagen efter, i bagageutrymmet.

Var hos Jacke hela nätterna tills solen gick upp. Mamma ringde på min mobil 378 gånger och var orolig, men jag svarade aldrig. Jag ångrar faktiskt att jag var hos honom också. Önskar att jag aldrig hade träffat honom tbh.

den vintern var nice

Ville hoppa av skolan. Var nästan aldrig där nu. På varannan sida står det att jag mår dåligt.

20 Maj 2005 -- Fest i Khamn med Jocke och Adde. Adde rev mig på ryggen så det blödde skitmycket (Har ärr där. Jimi Maiden har gjort ett av dom, Adde ett och Jacke ett. För jag bad dom göra det. Srsly?? Vem fan gör sånt även om nån ber dom? Vet att jag tyckte det vad skönt då men idag tycker jag bara det är fett sjukt och skäms över min rygg när folk frågar mig "Vad har hänt med din rygg??")

23 Maj 2005 -- Haft foto i skolan, det är askul. Åkt kundvagn haahha Jocke körde mig! Var med han inne på IP och fixade mitt halsband. Jocke läste fel på "Polly" och trodde det stod "Dumle" (HAHA VA!? xD).

Jag kände mig såhär när jag kom hem från tulle

24 Maj 2005 -- Gick till skolan runt 10 och åt med Jakob. Varit inne på IP (var där inne skitmycket, för att dampa med Jocke). Lagat Jockes ben som blödde, jag hämtade plåster på estet. Han ville typ inte att jag skulle hjälpa honom, men jag gjorde det ändå. Solat med Sebbe hemma hos mig. Åt tacos.

27 Maj 2005 -- Gav Yannick pengar. Merkel kom hem till mig när jag låg och solade. Visste inte att han skulle komma. Pratade. Det tog slut...som fan. Jag fick sånt jävla ryck när han gick..Skrek och kastade sönder speglar, skar upp benet, låste in mig på rummet. Mamma och Jessan lyckades komma in när jag satt och grät på golvet. De höll om mig jättelänge. Tror jag flippade så hårt för jag fattade att jag hade sabbat detta åt helvete. Och for what liksom. Festa i Karlshamn? Så jävla lol.

it's just too bad we're tone deaf!

28 Maj 2005 -- Mamma tog min sprit. Jag fick cpryck på henne. Var asförbannad och ledsen över allt från igår. Mamma och jag bråkade jättemycket. Vill flytta till Jessan(min äldsta storasyster). Jessan och jag har pratat om det. Ida kom och vi skulle meta i hamnen (Gjorde alltid det om jag var ledsen). Grävt mask hos Jessan, sen körde hon mig till hamnen. Vi hämtade Natta (som var sju år då) på vägen för hon hade varit på disco. Så hoppade hon in i bilen i baksätet och såg/kände på sig att jag var ledsen. Jag sa ingenting. Inte hon heller. Så sträckte hon fram en dumle till mig från baksätet. (ALLTSÅ det är det gulligaste nånsin, jag börjar typ lipa när jag tänker på det. Tyvla, din sötis) Efter fisket drog jag till skogen i Karlshamn på fest med Adde och Jocke som vanligt. Vi sov hos Jockes syrra. När jag skulle sova trodde jag Jocke var en geting, sen hällde jag superlim i hans hand (xD). Hade vattenkrig inomhus. Åkte i Kroons mercedes i bagaget med Adde (alltså lol, varför alltid bagaget?) för vi var verkligen ASMÅNGA i bilen. 

kopplade in gammal dator & hittade massa gay ass pics hahhahaha

Jag lärde mig min mammas underskrift. Vet inte hur mycket jag skrev på med hennes namn på grejer från skolan.

HAHAH 2 juni 2005 -- En fågel sket på Fjun när vi var och gick på stan hahhaha så kom det fram en random mamma till honom och gav honom en bebisservet. Höll på och garva ihjäl mig!! HAHA kommer ihåg det så jävla väl! Fjuns besvärade blick var så priceless.

Jag spräckte upp mitt ögonbryn. Vi körde från Karlshamn och folk skulle hem, så bilen var cepefull. Jag satt i Addes knä i framsätet. När vi släppt av några i baksätet fanns det mer plats där så jag skulle hoppa ut ur bilen och sätta mig i baksätet. Hoppar ut, landar på huk och av någon anledning hoppar jag grodhopp till baksätes dörren, öppnar dörren RAKT i mitt eget face och smäller upp hela ögonbrynet så det PISSBLÖDER och jag kastar mig in i bilen och asgarvar för det måste sett så satans kul ut. Och det gjorde det uppenbarligen. Har ärret kvar. Det pinsamma med denna historien är att jag var 100% nykter.

stuff

15 Juni 2005 -- Var på efterfest. Ringde en tjejkompis och hon stönade typ så jag frågade vem hon var med, men hon sa inget. Så jag drog dit (varför ens? xD) Och jag hittar henne och en annan tjejkompis som typ låg på Merkel och höll på som fan. Då fick jag cpryck 2K. Verkligen spårade totalt. Sprang in i skogen tills jag inte visste var jag var och höll på att springa ner i vattnet. Skrek tills jag inte fick fram röst längre. (Ångest, much?) Han hittade mig och sa "eftersom du hittat en ny så skiter jag i det här". Sant iof men det var ändå cpjobbigt att se det sådär rakt i ansiktet. Ringde Ida. Älskar henne.

det är alltid grönare på andra sidan lixx

Det är sjukt hur naiv jag var, seriöst. Jag köpte allt alla killar sa till mig. Nu när jag läser det i efterhand fattar jag ju att det bara var snack. Och jag fattar vilka känslor som var äkta och vilka som inte var det.

Jag fick mitt första sommarjobb. På tarkett. Efter den perioden jobbade jag en till period, i parken. Beställde kläder från tyskland, sprit och min första systemkamera för lönerna.

Var ofta på vuxenpsyk trots att jag var 17.

<p> angelicas fotoprojekt</p>

8 juni 2005 -- Tosia. Adde och jag kom överens om att vi nog ska börja datea. 20 augusti blev vi tillsammans.

Slutade äta. Åt bara måltidsersättning + piller.

Drog till Gates of Metal med Adde och dom. Jacke och dom var också där. Erik också. Allt blev bara jävligt knepigt. Träffade Alexi för andra gången. Träffade Idling. 

10 augusti 2005 -- Drömde en asrolig dröm om Dimmu Borgir. De hade en spelning i ett jättelitet rum. Shagrath hade inget smink.. och han var...NINA PERSSON! hahahhaha! (från the Cardigans). Bästa drömmen ever haahha

Var i väldigt vääääldigt många möten med SYV/elevrådskonference eller vad det heter. När alla samlas; rektor, kurator, vissa lärare, mentor, mamma och jag i möte efter möte efter möte.

Började bli intresserad av japanska språket. Beställde kurslitteratur.

Hittade en liter sprit i min garderob som jag antingen gömt eller bara glömt. Blev ASGLAD, höll på att dö av lycka. 

merry xmas, honey

Fick concerta och ADDdiagnos. Blev felmedicinerad och tog way för mycket med flit. Rasade i vikt. Rasade i empati. Fuckade up allt. Tog concertan hela tiden. Hallucinationer. 

2 September 2005 -- Fjuns fest! Gräddkrig och brottning. Pappa och jag hämtade Adde i Kallinge och sen åkte vi till Fjun. Drack White Russian. Bara lajvare där. Hans (!!!) startade gräddkrig med mig. Brottade ner honom (HAHA gjorde jag ens det? Jag tror Hans skulle bära in mig där inne sen, men han slog i mitt huvud i stuprännan? Kanske blandar ihop två tillfällen, men jag har för mig att det var så?). Sen ville Timmie också. Han är gay.

Spelat piano ofta. Spelat gitarr ofta.

Fick ut sömnpiller som var helt sjuka. Jag och piller är ingen bra deal för jag vet inte redigt när "det räcker".

iiiiihhh snööö ^_______________^

Mådde skit, igen. Seriöst jag mådde verkligen skit hela detta året.

Rakade undercut.

Köpte en fiol helt random för 2500 en dag när jag gick förbi musikaffären.

Började pilla med Photoshop.

Dagarna jag var med kidsen var dom bästa. Det var liksom så äkta, och det är det fortfarande. Dom är mitt liv. Alltid när jag haft det skit eller om det är nån kille som hållt på eller något annat dåligt så träffar jag alltid syrrans kids och allt jobbigt bara försvinner. Då är det liksom bara jag och dom, inget annat.

Var på många spelningar.

svartblått ^^

Hade sjukaste vikthetsen.

Åkte med mamma och pappa till Barcelona.

Var med Emilio på Eldsjäl.

Hällde ut concertan på marken. Adde sa att jag hade förändrats. Lovade att sluta med tabletterna. Började två dagar senare igen.

Var på gymmet skitofta och tränade.

Jag, Sebbe och Sebbe bröt oss in på isrinken mitt i natten hahaha. Dom spillde öl i min säng. Jag blev sur.

Åkte till London med papps. Åt sushi varje dag och handlade kläder och löshår.

Svingammal :) Tror ändå jag kan ha med den i projektet på ett hörn

Min läkare, Sveriges mest efterblivna, Leo Rise sa att jag "har micropsykoser, känner ingen empati för andra, är psykisktstörd och psykopat." ...Okejjjjjj idiotgubbe.se. Hoppas inte han fortfarande jobbar som läkare. Han hade hand om min medicin. Jag kunde gå in där och säga "hej, medicinen funkar inte, jag vill ha högre dos", "okej" sa han utan att kolla upp nånting. (Och besides, är det nån här i världen som har empati så är det fan jag. Har för mycket empati. Blir ju fan ledsen om jag ser att det ligger en tappad strumpa eller vante på marken)

Gick upp på mitt rum en kväll och klippte av mitt hår. Från den längden jag har nu till kortkortkort (se bild).

mitt hår höll på & dö efter alla blekningar o stuff T__T

man kunde dra av massa så losnade det som tuggummi på mitten ._.

Hade en egen julgran denna julen som var ca en meter.

JAA-aaa det var det det. Mitt liv som 17åring. Saknar jag det? ehhh lol. Idag tar jag inga tabletter what so ever, vill inte ens ta alvedon. Jag hetsbantar inte, bryr mig inte om kalorier. Jag festar inte längre. Jag är inte lika blåögd när killar ger mig komplimanger. Jag har alltid haft skitsvårt för att bli kär i folk. Men när det är någon som säger snälla saker till mig, komplimanger osv och får mig att känna mig bra och behövd så valde jag att vara runt dom killarna jättemycket, även om jag inte var kär så var jag med dom för jag kände mig "behövd" typ. Svårt att förklara, men det enda jag ville var att vara behövd och att inte bli lämnad ensam. Det är så fortfarande och jag har feta problem med det. Jag litar inte på allt och alla längre. Jag är inte lika förvirrad längre. Jag mår inte lika dåligt längre. Kan nog säga att jag mår ganska bra idag om man jämför med när jag var 17. Känns knappt som vi är samma person ens.

Jag som trodde det var det roligaste året i mitt liv. På ett sätt var det det. Alla festerna var verkligen skitroliga, men jag mådde rätt sämst såååååå det var kanske inte så bra att festa 24/7 då. lol om någon ens läste detta inlägget xD Jag var så sjukt fucked up... Varje dag önskade jag tills jag skulle bli gammal och skulle slippa denna skiten. Att vara tonåring. Hatade varje dag.

höll på o bleka / färga rosa ._.

Fett naket inlägg.

obekväm much? asperger much?

Idag suger min dag, verkligen. Och jag vet inte om det är aspergerstuff eller vad det är, men det suger så hårt.

Vad är det då som händer, undrar någon av er. Jo -- luften. Luften är fel. Den är i fel temperatur, och luftfuktigheten är fel. Och när något känns fel såhär, så blir det fel i precis hela mig. Det är så sjukt störigt. Alltså det typ... känns obekvämt i precis hela kroppen. Kläderna känns obekväma. Håret känns obekvämt. Huden känns obekväm. Mina ögonfransar kändes obekväma. Benen i kroppen känns obekväma. Vätskan i mina ögon kändes obekvämt. Så obekvämt så man inte står ut, ni vet? Galet jävla obekvämt. Som om när det kliar som satan på ett ställe på ryggen där man inte kan nå.

Man vill typ explodera, skrika och slå på saker, go bananas, bli vansinnig, riva av sig all hud och explodera en gång till.

Såhär har det varit så länge jag kan minnas. Det kommer en sån här dag ibland, helt random. 
Minns just ett scenario tydligt från när jag bodde hemma; en lampa på mitt rum började hålla på att ta slut. Inte så att den blinkade, men den hade börjat lysa i ett annat ljus. Så då fick jag rage of doom och höll på att DÖ i mitt rum av ilska för allting helt plötsligt var "fel". Alla färger var fel. Allt ljus var fel. ALLT BLEV FEL!??!?! Fatta kaoset. Och precis hela världen kretsar runt detta (sjukt lilla)problemet. Det blir liksom det viktigaste i hela världen. Stört intensivt.

Brukar dra mig undan ganska hårt och inte vilja prata med nån tills den känslan gått över. Om nån känner igen sig i detta är ni ganska välkommna att medela mig om att vi är fler, så jag slipper känna mig som ett UFO.

Detta nu-är-det-fel-luft-och-det-är-för-varmt-raget kommer minst en gång varje sommar. Bli vinter nu, bliz?

vad gör man när tio djupa andetag inte hjälper

Ibland hatar jag att jag är så känslig och låter alltid mina känslor styra. När något känns fel blir min hjärna helt mosig och stänger av sig i princip. Den fungerar inte när hjärtat tar över. Det är så jävla svårt att tänka logiskt då. Så jävla svårt att tänka att "allting händer av en anledning, händer det så kan jag inte göra något åt det", som jag annars alltid känner. Min hjärna stänger av när mitt hjärta skriker. Ibland önskar jag bara att jag hade mer balans.

Allt jag kan tänka på för att det ska bli bättre är Fina gul.

Det sjuka är att nu är allting lugnt igen, efter typ 500 bilder på gula grejer i "rätt" nyans. Så sitter man och funderar på om man ska ta bort inlägget eller om man ska visa för folk att man är mänsklig också. Framgick väl inte jättetydligt att jag ens hade panikångest. Jag borde få nårra lugnande tabletter mot det där för jag tror jag ligger på rätt dåliga nivåer. Tur att Fina gul finns. Just sayin.

någon förstår mig <3

Nu blev jag genast lycklig

Fatta vad galet många hits jag skulle få på bloggen om jag loggade in på flashback och postade en länk i tråden med sidan hit och säger att han blev featured. säkert....pfffffffffffff 4000 sidvisningar. 6000 sidvisningar. 

1. Socialt umgänge = påfrestande. JA! Alla gånger. Jag är bra på one on ones, men när man ska träffas i grupp... fyfan vad det är jobbigt. Min hjärna blir liksom cptrött. Och alla mina känslor går på overload. Alltid om vi har vänner här blir det värsta blackout i min hjärna och jag måste gå undan och göra nåt ensam. Då kan man kanske uppfattas som dryg och osocial, fast man egentligen inte är det. Kan liksom inte vara i grupp, får oftast bara jättemycket ångest. Hade jag bara träffat alla människorna en i taget hade det gått hur bra som helst. Sen när man sitter där (oftast här inne) när alla andra är i nåt annat rum känner man sig räääääääätt jävla sämst för man verkligen inte är "normal" på den biten. Så blir man värsta ledsen. Ledsen och sämst. Med asperger. Tänk er liksom. Som en tappad vante känner jag mig då. Jag VILL vara med och jag VILL vara rolig, avslappnad, mig själv och bara vara med där ute utan 80 kg ångest i bröstet och den där missanpassade känslan i axlarna. Blir alltid tusen missförstånd när jag får ett sånt här aspie-moment i social grupp och ibland blir det bråk. Då blir jag ännu mer ledsen. För ingen fattar och jag kan verkligen inte förklara. Om jag dricker sprit och blir full klarar jag att vara i grupp utan problem. Var därför jag drack innan. Men nyligen, för kanske ett år sen, kom jag fram till att det är så jävla ovärt att dricka för att kunna vara som dom andra i gruppen. Jag jobbar på mina svårigheter.

Det finns vissa undantag som jag kan funka i grupp dock, för jag har tränat mycket på det dom senaste åren. Jag var hos Tina och Robban i julas och det gick bra som vanligt i deras sällskap. Jag trivs asmycket med dom ^_^

2. Svårigheter med snabba förändringar. Jag hänvisar er till inlägget jag nyss skrev här nedanför om vad som hände när jag skulle gå ut med soporna. Annat tydligt exempel på detta är en gång då jag nästan fick en panikångestattack för mina lampor i mitt rum inte lös som dom brukade göra. Lampan var förmodligen på vippen till att bli gammal, så den lös inte lika starkt. Bara nån nyans svagare än den brukade dock, men det var sjukt vilken stor grej jag gjorde av det. Det kändes obekvämt i hela min kropp. Ljuset var inte längre perfekt och det var inte alls det ljuset jag var van vid att ha varje dag.

3. Specialintressen + god koncentrationsförmåga. Alla intressen jag haft har jag verkligen forskat sönder och nötat i onaturligt många timmar i streck. Det är typ det skönaste som finns. Doza off i sin värld. Man har sånt extreeeemt fokus då, medans jag i alla andra sammanhang har fokus som en fisk. Men när det är MINA intressen, by my rules och allt det där, då har jag sjukaste fokuset. Och det blir aldrig tråkigt. Kan sitta med en och samma grej i sju timmar, det blir fortfarande inte tråkigt. Jag gillar repetition, jag gillar samma mönster om och om igen. Jag blir aldrig uttråkad liksom. Det finns inte.

4. Stresskänslig, psykiskt sårbar, ångest, fobier, ångestattacker. Ja. Brett. Jobbigt. En jobbig bit. Minsta grej som händer blir så jääääääääääävla stor. Man börjar liksom lipa om en magnet ramlar ner från kylskåpet i princip. Nånting som händer, som inte får hända = katastrof. Kaos. Anarki i alla mina känslor.

MEN! Trots detta är jag faktiskt glad att jag har asperger syndrom (tror jag). Eller så är jag glad att jag vet om att jag har asperger syndrom. 

Nånting som är jobbigt däremot är när det krockar med min ADDdiagnos. ADD = kaos. Asperger = ordning och reda. Tänk dig att du verkligen vill ha allt runt dig PERFEKT men du är inte kapabel till att ha det perfekt. Ibland blir det sånna krockar och det är cpjobbigt. Other than that, är det en baggis. 

Det är så mycket mer som kan listas som positiva grejer också men det får jag ta upp en annan gång. Blir ju en wall of text här.

Asperger: soprummet försöker ta mitt liv

Så jävla annoying. Fick nästan värsta psykiska brytet nyss. Ett äkta aspie-moment. Kan ju vara bra för er som vill ha mer insikt i Asperger Syndrom (i mitt fall, alla är ju olika).

Anywho, jag skulle gå ut med soporna. Hade asmycket sopor så jag nästan inte såg över stapeln jag hade i famnen. Kallt och jävligt var det ute. Var påväg till sophuset. När jag kommer dit behöver man låsa upp med sin husnyckel. Det gjorde jag. Men det gick inte. Det gick inte för låset hade fryst.

Sakta kommer paniken. Sakta kommer "....men....här BRUKAR det vara öppet? Det ska ALLTID vara öppet här??!??!?!". Change. Change is never your friend. Jag börjar gå bort över till nästa sophus. Tänkte att kanske jag kunde hitta en container och slänga soporna i den. Hittade ingen. En människa kom ut på parkeringen och jag fick lite stress. Vände och gick på andra hållet. Tänkte slänga soporna i en snöhög och lägga snö över så ingen skulle se nåt (som om det vore värsta liket och detta vore worst crime of all times). Men då kom det ut en människa till som tittade på mig när jag stod där med mitt berg av sopor i famnen, stående helt stilla och tafatt vid en snövall. Kändes fan inte bra. Jag stod där länge och bara stod. Som om jag väntade på nåt, men verkligen helt tom på tankar. Nu kom en enorm ångest. "Vafan ska jag göra nu????". Paniken inte långt borta. Hela världen kretsar runt dessa soporna och att du inte har någon plan. Ingen har sagt till dig "Om låset är fryst kan du lägga dina sopor...blabla osv".

När jag nästan fick panikångest och nästan började lipa, bli cprädd och ragea på samma gång (lol. samma reaktion man kände som femåring och tappade sin glass i sanden ni vet? man blir ledsen för glassen är ju wastead. man blir rädd för man gjorde fel: "vad händer nu?". man blir arg och frustrerad över situationen) slängde jag argt alla mina sopor precis utanför dörren till sophuset och sprang till affären.

Såååå...Nån kan väl hänga upp strukturerade regler för det där förbannade soprummet tills nästa gång? Då hade jag sluppit traska runt med 54kg sopor och sett ut som en bare retard i FEMTON minuter. Jag tog tiden. Ska man behöva tänka på alla aspergare själv eller? Typ bud på att jag gör en sign och hänger upp. Så den blir perfekt.

Perfektion och struktur in our <3

 

mitt livs första jobb

Okej, nu kan jag berätta om det. Måste ju göra nånting så jag inte somnar.

Jag jobbade på Natti igår natt (juldagen). För er som inte bor i Ronneby eller har varit där så är det Ronnebys hotells nattklubb typ. ...kan man ens kalla det stället nattklubb? Alltid hatat natti. Gått ut dit en eller två gånger. Anyway, jag fick jobbet genom Pillan som jobbat i garderoben där förut och så.

Kom dit och fick alla arbetsuppgifterna av chefen och sådära. Det jag skulle göra var fylla på med flaskor i kylen i baren, fylla på is, hämta flaskor från dansgolvet, hämta tomglas, sätta dom i disken, ställa fram nya glas i baren och stå i garderoben när det behövdes extra folk där. 

Jag skojar inte nu, jag vilade inte en minut från 21.30 - 04.00. Tog inte en enda paus. Ingenting. Non-fucking-stop. Det var jobb hela hela hela tiden att göra.

HUR VAR DET NU DÅ, HANNA, ATT JOBBA FÖR FÖRSTA GÅNGEN I DITT LIV? GRUPPARBETE UNDER STRESS? -Jo, det var stööööööööört kul :D Jag skulle lätt gjort det där gratis fan. Swear down. Det var så perfekt. Det var typ det ultimata aspergerjobbet. Tänk såhär: Du är på fest; och du slipper att få ångest(om du nu får det), du slipper att dricka och du slipper att umgås med folk :D:D fet win! Man kunde liksom mingla runt lite snabbt, hälsa på gamla polerz man inte sett på ages och sen ba "aa men nu måste jag jobba lite!" så kunde man liksom bara fortsätta jobba :D Sån ultimat lösning! 

Jag är inte världens bästa i festsammanhang, som jag sagt tusen gånger. Men jag vet inte om mina gamla polare vet det ens. Varje gång vi träffats var jag liksom tvungen att dricka fett mycket annars hade jag ångest för det var så satans mkt folk. Även att man känner alla osv, så får jag det. Men one-on-one är jag bra på och det har alltid gått bra. Men när det är fest (mkt folk) "måste" jag dricka för att ens kunna vara där. MEN! Det behövde jag inte igår :D:D Haha alltså ni fattar inte hur glad jag är över detta. 

Jag blev inte stressad en enda gång under jobbet, jobbade snabbt och gjorde det jag skulle hela tiden. Har seriöst aldrig varit mer imponerad eller stolt (jo okej kanske stolt. men top five) över mig själv. Mina weaknesses är just grupparbete och stress, och detta gick så jävla bra. Tror det gick så pass bra för det var så hög musik vart man än var. Min hjärna producerar valium så länge det är hög musik på, även om musiken suger. Och trust me -- det gjorde den. Vad är dealen med att spela samma låt 60 ggr? Shakiras waka waka eller w/e den heter, och sen mikrofonkåt SIKTA MOT TOPPEN SÅ LÅNGT JA KAN NÅÅÅÅ! /vomit. Men dom körde Rihannas senaste clubhit. Då blev jag glad och dansade i köket.

Isen tog slut i ismaskinen så man fick springa upp i köket (nårra trappor) och hämta i en liten jävla hink, fick springa typ 6 gånger i stöten för man skulle få ihop med is. Träningsverk - ja xD

Good times vare och jag skulle inte tacka nej att jobba där igen :>

jag mår inte bra

vet inte om man "ska" skriva om sånt här, eller om man ens "får" prata om det som svensk. jag fick nyss en panikångestattack.

jag har inte haft panikångest sen gymnasiet och trodde att jag utvecklats så pass mkt att det aldrig mer skulle hända. men det kom nu. ganska random också. grät mycket och hade svårt att andas, frös och skakade, trodde jag skulle kräkas ett tag - ni vet hela den biten? efter att ha legat i fosterställning nu i 40 minuter och stirrat in i spegeln och sagt mig att "everything is going to be OK. youre just fine" så pass många gånger att jag trodde mig själv - ställde mig upp - fick cppanik och ville dö. lurade jag mig själv med flit eller vafan hände? såfort jag reste mig kom den där känslan. den där känslan som verkligen skriker "du är inte 'fine' jag ska göra ditt liv till ett helvete. igen" och det går kalla kårar genom hela kroppen likt ett adrenalinrus och man blir livrädd och gråter och vet inte hur fan man ska klara detta.

 

jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara detta om jag får en panikattack till. jag trodde jag var förbi det här. det känns tungt och tomt på samma gång, och jag känner fortfarande lite kårar i benen så jag vågar inte gå härifrån. det känns som jag ska svimma. min hjärna har definitivt överhettats av det här och behöver en reboot. panikångest är något av det värsta som finns. du blir lurad av din egen hjärna så mycket att du får fysiska symptom.

ångest ö h t är jävligt jobbigt och jag undrar hur länge man ska behöva ha det? det räcker nu, jag orkar fan inte mer.

 

nu ska jag sitta här, och förhoppningsvis somnar jag snart av all syrebrist för då kan inget hända.

 

YES!

Alltså hotdamn - jag har hittat en tjej som gillar pokémon mer än vad jag gör och som OCKSÅ är över 20 barre och som OCKSÅ har ADD :D xD (samband? i wouldnt know..or..?). Stört nice i vilket fall! Och här är hennes blogg: http://kiminostyle.blogg.se/

Ujuj... Hennes liv hade man velat ha. Vill jag bo i Japan? - Ja, det vill jag. Vill jag vara gift? - Eh...Ja, det hade väl varit något. Vill jag BO I JAPAN!??! - JAAAA O___O Vill jag att min hyra ska ligga på 10k/månad för 42kvadrat? -...Nej. Det vill jag inte.

Fattar ni inte.... I Japan är jag inte en tönt för jag gillar Pokémon, där är jag bara cool och snygg typ med min vita hy, blåa ögon och grejer. Ojojoj... *sigh* 

Sen, lite off topic, såg jag att hon nämnde nånting om hennes mediciner mot ADD o stuff. Jag har ganska feta humörsvängningar och sånna där jättedjupa dips då man inte pallar göra nånging med dagen för man bara inte palla helt enkelt och FÖR MAN HAR ADD I HJÄRNAN. för helvete. fatta att det är jobbigt. Okej, jag överdrev. Men! Soft med valium kanske. Nä men ärligt nu, jag kanske borde satsa på nya mediciner? Hm? Men liksom inget Ritalin eller Concerta för det kinda backfired. Det jobbiga med att vara på sån utredning för vilken/vilka mediciner man ska ha och hur mycket, är att det tar sån jävla tid att "hitta rätt" och processen är jävligt jobbig. Men! (Igen) Om jag börjar medicinera mot ADD kanske jag slutar gilla Pokémon? 

(Men helt helt ärligt nu, jag har problem med att "komma igång" med mina dagar så sjukt ofta. Man orkar inte. Man vill inte. Det går inte. Man blir lite deprimerad, tror man, för man får för mycket tid att reflektera och tänka på det. Är inte "lat" för det fattas vissa grejer i hjärnan liksoooom. Läs på. Det är inget val jag gör att skita i allt, det blir så om jag har en dålig ADD-dag. Du har 0 movitation. 0 motivation till att göra nånting ö h t med ditt liv, när du har en sån här dag/ibland vecka. Det är ganska fet skillnad på det och att bara vara lat. Har man inte ADD själv så är det säkert svårt att förstå. Men så äre serru!)

Jag hade behövt ångestdämpande och sånna där motivationspiller, men ingenting som är som affe. Jag blir bara cp och känslokall av det. Sjukt avtrubbande. Men jag antar att det som finns som motivationspiller är centralstimulerande. Ska kolla lite om det finns andra vägar att gå nu. Men kom gärna med tips eller egna erfarenheter.

emily rose

jag såg den nyss. en kompis sa att den skulle vara läskig, så jag satt mest och väntade på det hela tiden - men så kom eftertexten. ingen läskig film dirrekt. men den var sevärd ändå. av det min kompis berättade om emily rose tänkte jag direkt att det lät som nå slags epilepsi/katatoni varvat schizofreni eller bara allmänt tunga psykoser, vilket också sas i filmen (jag ställer ju lätt bättre diagnoser än Leo Rise [som var en gammal läkare till mig. han slängde ur sig en gång under ett av våra senare möten att jag hade en hjärna som en psykopat. kom igen. vem fan säger så rakt i ansiktet på en sextonårig tjej?]). jag har däremot en open mind och är ingen ateist eller agnostiker. jag tror visserligen inte på gud, men på högre krafter så som karma och ödet etc. finns ju element som alla känner till här på jorden, synliga, så därför tror jag att det finns motsatser till dem som vi inte kan se, säkert lika många. men vad var dealen med Emily Rose? JAG tror att hon hade rejäla psykiska problem, och att medicineringen gjorde det värre. jag tror faktiskt inte på medicin överlag. även om det hjälper vissa delar i hjärnan, så försämrar det nästan alltid nånting annat. hjärnan har så sjukt mycket makt när den väl blir sjuk, och det är så jävla läskigt att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, eller hur jag ens ska beskriva hur rädd jag är för den.

men det får jag nog blogga om nån annan gång. lite för tungt för att gå igenom atm. vet inte ens om jag vinner nånting på att berätta om det såhär, men det känns ändå som att det skulle vara bra för mig. och vem vet - kanske även för någon annan. först måste jag få tag i mina journaler, för jag minns nästan ingenting det där året. det var innan jag började skriva dagbok.

värsta planen

funderade igår över vad jag är bra på och vad jag kan. kom mest fram till alla de där kreativa sakerna. men sen kom jag på en sak till. den här diagnosen. jag har ju faktiskt levt med den i 22 år snart, och har säkert jättemycket att berätta om just min situation. det kanske finns folk som känner igen sig så som jag kände igen mig när jag satt på föreläsningar om asperger / add, eller när jag läser om det i böcker. jag tycker det är jättekul att läsa självbiografer skrivet av någon med dessa diagnoserna för man känner igen sig i så många grejer och det är kul när man inte gör det i så mycket annars i vardagen. på samma sätt kanske jag skulle kunna hjälpa andra. typ nån som nyligen fått diagnos, föräldrar eller vem som helst. hade varit kul att ge ut värsta boken med illustrationer - givetvis. eller typ en barnbok ur mitt perspektiv eller riktat mot förståelsen. finns ju en himla massa grejer man skulle kunna göra. dock vet jag inte om jag skulle klara hålla en föreläsning med min scenskräck. föreläsning är nog det enklaste att nå ut med. men fifan. hellre en bok. då skulle man nog behöva gå ihop med någon slags aspergerforskare. får hitta en sån först. [...]

försäkringskassan borde dö

jag skickade iväg nytt läkarintyg (varför nu det skulle behövas när det står "livslångt" på det gamla.) och ny ansökan om aktivitetsersättning till försäkringskassan härrom dagen. idag fick jag ett svar där det stod "vi behöver även intyg från din skola när du beräknas gå ut (det var ingen som sa det till mig när jag pratade med dom, utan att jag bara behövde läkarintyget och den där jävla blanketten), samt att det kommer ta TRE månader för dom att bestämma ifall jag över huvud taget ens ska få aktivitetsersättning fortfarande. är det så jävla svårt då? guess what, jag har FORTFARANDE asperger. och detta är min ända inkomst, vilket dom vet. så vafan gör dom så här för?? jag kommer ju stå utan inkomst i 1-2 månader (om intyget beviljas). så behandlar man fan inte folk. jag är ju typ en kund hos dom, och man behandlar verkligen inte sina kunder så här. sånna jävla översittare. jag vet seriöst inte vart jag ska ta vägen. jag är både arg, ledsen och sjukt orolig. hade dom jävla idioterna vetat ens NÅNTING om asperger så hade dom vetat att jag behöver god framförhållning och inte nått sånt här jävla "du ska inte få nårra pengar, och nu måste du skynda dig som fan för att få fatt i ett intyg från din skola, om du vill ha några pengar. om vi nu väljer att ge dig några dvs". bara det med intyg från rektorn i sig är asjobbigt för mig. jag vet fan inte vad jag ska göra...

önskar att denna dagen försvann

varför? för att det är "för mycket" på gång atm. så vad gör man då? jo, man sover. för det första så är den här InDesign kursen så fruktansvärt meningslös och den gör bara mitt intresse mindre för varje läxa. just det att man "måste läsa" dödar allt intresse jag hade för ämnet. hade kunnat lära mig InDesign hur lätt som helst på egen hand. hade knappast behövt köpa den här boken eller suttit med det på detta sättet, som absolut inte passar mig. jag vill göra allt i ett sträck och prova mig fram, istället för en redan klar (och oftast astråkig) uppgift som man då MÅSTE göra. och nej, ni kan inte jämföra detta med arbetslivet sen, typ: "hur ska du kunna arbeta med kunder som behöver få en produkt klar till en deadline?". det är inte samma sak för då KAN jag programmet och då  handlar det bara om min egna kreativitet. och den är det inget fel på. det har det aldrig varit. felet ligger i min inlärningsprocess och det är där jag är just nu.

det känns så otroligt litet. en kurs. en kurs i grafisk design. vad ger det mig i mitt liv? inget. jag kan bara minnas ett fåtal sånna här grejer som har haft betydelse: utsällningen på kulturcentrum. det var insikt om att det faktiskt finns folk som gillar det jag gör, andra än släkt/vänner/lärare. när jag tävlade med min animation på den där filmfestivalen i karlshamn och verkligen trodde att jag skulle vinna. insikt om att jag inte är bäst i hela världen. när vi hade öppethus på skolan och jag tillslut gick upp på scen för publik för första och enda gången (jag dog inte, men trodde det för någon sekund). insikt om att jag kan bara jag vill.

jag vet att jag kan lära mig det här skitprogrammet själv. varför skulle jag inte kunna det när jag gjort det med allt annat. kan inte minnas något på den kreativa fronten (och det är allt jag kan och kan även tillägga att jag kan ganska mycket på det området) som jag har fått lära mig genom böcker.

 

så, som vanligt då, har jag skjutit upp mina läxor till samma dag som de ska in. men jag är bara så jävla trött på det. slöseri med tid och ork. för att inte tala om hur det påverkar mitt största och förmodligen enda brinnande intresse som har legat och vilat nu i säkert 2 år. jag lever bara på gamla meriter. jag har inget nytt att visa upp. och varför inte? för jag har varit så jävla trött de senaste två åren. förmodligen trött på alla "måsten". jag är trött på att jag inte får vara ifred och göra det enda jag kan och vill. jag vill inte ha nåt 8-16 jobb när det väl blir dags sen. jag dör hellre. varför kan det inte bara funka som förr i tiden. när man kunde sitta på sitt favoritcafé och bara sälja tavlor.

fobier

jag har hört att om man pratar öppet om vad man är rädd för så ska det gradvis bli bättre ju mer man pratar om det osv. så  jag kan ju göra ett försök.

 (tanken var att jag skulle ha en bild på en riktig val, men håhå-NEJ)

de grejer jag är mest (hyper)rädd för är sjukdommar, aliens, stora konspirationer, blåvalar och kaskelotter (även kallade TVvalar).

angående valarna så kan jag inte ens kolla på valar på varken bild eller film utan att få sört mycket inre pirr och obehag i precis hela kroppen som sen övergår i nånslags panikrädsla så man nästan vill börja gråta. det finns ju folk som reagerar såhär på ormar, så jag fattar inte varför alla måste tönta till hela min valfobi så fort jag berättar om den. jobbigt är det. 

om jag bläddrar i en bok om sjukdomar så blir jag asrädd att jag ska få just de här sjukdomarna jag läst om, och en gång fick jag faktiskt en av dom. vet inte om det har med otur att göra eller om det är så att min hjärna bara planterade sjukdomen i mig som ett slags "straff". sjukt obehagligt i alla fall.

just det med konspirationerna kan jag inte prata om. jag vet att jag försökte en gång med en pedagog jag hade, men sen mitt i samtalet tyckte jag hon reagerade väldigt konstigt så jag fick för mig att hon var "en av dom" och fick smått panik och bytte samtalsämne. när hon sen ville prata mer om dessa teorierna fick jag ju bara ännu mer panik. samma sak gäller aliens. det går lite hand i hand. man pratar liksom inte om det. för då får jag panik.

blod i samband med sjukhus får jag också panik av. men blod i samband med mord är chill. då reagerar jag knappt.

 

 

HAD

när jag var hos läkaren senast så ville hon göra ett HADtest på mig. tror jag gjorde ett sånt för flera flera år sen. det ser ut såhär:

men jag hade glömt bort vad dom letade efter så jag fyllde i ärliga svar. haha seriöst jag har blivit helt quizförstörd av facebook. när man försöker, under quizens gång, bli ett specifikt resultat. och jag tänkte lika dant när jag fick denna blanketten. "vad är det man kan bli? vilket av dom vill jag helst bli? hur ska jag svara för att bli det?" men jag svarade ändå ärligt för jag tänkte att denna blanketten är väl ändå lite skitsamma. lär ju inte få en ny diagnos liksom. när det var klart sa hon att jag hade 14p Ångest och 2p Depression. 14p ångest! nog för att jag vet att jag är rätt nojig och får svårt att andas ibland pga över att jag stressar upp mig. men 14p? jag frågade henne om det var mycket och hon sa att över 10p så kan man börja misstänka att det kan vara störigt i ens vardag och ifall det blev värre skulle jag kontakta henne så hon kan skicka mig vidare till psyk här uppe. jag trodde jag skulle få flest poäng på depression, då det är det jag haft mest problem med förr i tiden. så det var ju en jättepositiv förändring på det planet i alla fall. hon pratade också om ångestdämpande medicin, men det tycker jag inte är aktuellt. hon tyckte även att jag skulle "hålla koll på min depression" när den kommer tillbaka (för enligt henne verkade det som att den skulle göra det) så vi hinner göra något åt det "i tid" iom att jag har haft det och vi har mycket depressioner i släkten. men det känns också ganska långt bort atm.

försenad

alltså nu är det ju snart studenten för vissa, vilket märks på facebook för det kommer ju typ upp 70 bilder från sånna temafester 24/7, och seriöst! var var jag när mitt år hade studententemafester? ._. ångrar mig jättemycket att jag inte var där. eller det gör jag förmodligen inte för jag var inte riktigt bekväm i en social situation med flera hundra pers som jag inte ens känner. speciellt idioter på skolan. men nu hade jag lätt inte bangat. det är ju bara att skita i idioterna och gå dit med sina vänner. finns jättemycket jag önskar att jag hade gjort med min gamla klass men som inte "gick". idag går det mesta, så jävla synd bara att jag var några år försen.

 

 

i juz gotz money in da bank

värsta grejen. då är frågan: ska man beställa kläder & grejer från YESSSTYLE eller Victoria Secrets? 

tog precis mina mått och seriöst, jag trodde ju inte att jag skulle ha så här nära mina gamla mått. 88-66-89 nu.  sjukt glad! fattar dock inte varför jag inte får på mig dom där (numera)cpsmala jeansen om jag inte gått upp i mått. dom lär ju inte ha krympt i flytten. men ja. det är stört skönt att slippa tänka på vikten 24/7 som jag gjorde innan. tänker i princip aldrig på det nu utan jag äter det jag känner för och har aldrig mått så här bra. och har fortfarande lika bra mått liksom. score. det är ganska konstigt ändå. när jag kom i dom där förbannade jeansen vägde jag 45 och nu väger jag 51, men har ändå samma mått och får inte på mig dom. vad är dealen. sämsta byxorna ever! dealen med detta inlägget var måtten från asien. det är förmodligen ganska annorlunda eftersom de flesta asiater är små (fördel: mig) men också typ size zero (nackdel: mig). knepigt. har ju inte lust att banta för att komma i snygga kläder dirrekt.

fan. jag hade inte alls samma mått. hittade mina mått från augusti 2008: 84-64-88. och i december samma år: 83-62(!!)-85. -_- 62 liksom. galet. känns ändå bättre nu för tiden, för 2008 hypade jag sönder om jag åt för många kalorier eller typ mer än en gång per dag. vet att jag brukade hoppa över att äta i 2-3 dygn och bara dricka vatten och äta bär typ, sen åt jag som fan för jag var ju svinhungrig, obv, och sen fortsatte det så tills jag inte pallade mer. varje gång jag tog måtten så var det på den där 3:dje dagen då jag var rätt benig, vilket förmodligen förklarar midjemåttet. så dom måtten är väl inte helt rättvisa. varje gång jag gått ner i vikt så gick jag till gallerian och köpte snygga försmå kläder i en storlek mindre så jag skulle gå ner ännu mer för att kunna ha dom. anyway. glad att jag kom ur den skiten. 

2008 + dom där jeansen

2010 (hade ingen bra bild rly från samma vinkel, ännu. men man ser ju vad jag menar iaf) junk in the trunk

she aint got no money in da baaank

jag har hört från flera källor att folk med asperger får gratis tandläkarvård? är detta sant eller? om nån med asperger läser detta så får du gärna ge mig feedback. hade varit sjukt soft om det är sant. dessutom behöver jag nog gå till tandläkaren snart för en koll för jag har haft ont i en tand ett bra tag nu. men det finns inte en chans att jag skulle lägga pengar på det. så länge jag inte tror att jag har ett hål då. eller... fan då blir det ju bara ännu värre... måste få tag i det där tandläkarbidraget alltså.

jag har faktiskt inte haft ett ända hål i tänderna. det är typ ett under med tanke på vilken sugarjunkie jag varit hela livet

tegs hälsocentral, panik och neuropsykiatriska diagnoser

vilken skit alltså. hade tid 10.00. fick läkare 10.20. fick vänta i princip lika länge förra gången. riktigt värdelöst. men sen gick allting bra. skulle förnya mitt läkarutlåtande till försäkringskassan. anledningen att jag får pengar av dom är för att jag har "två tunga neuropsykiatriska diagnoser", enligt papprerna, asperger syndrom och ADD. det har jag vetat i ett par år. värsta flashen att gå ut med det här i bloggen alltså. vet inte om det känns helt okej, men dom som känner mig vet ju (väl?) att jag är typ precis som alla andra. nästan i alla fall. anyway, får gå in mer på det där någon annan gång. efter allt skrivande så berättade jag för läkaren att jag känner mig fruktansvärt trött hela tiden. om jag la mig ner så skulle jag somna, trots att jag sover jättebra och länge om nätterna, äter bra osv. berättade om sjukdomar i släkten så som diabeters och det där sköldkörtelproblemet som mamma har. då blev hon lite orolig och tyckte att jag skulle gå till labb. ta blodprov...i armvecket... (alltså seriöst jag KAN inte ta blodprov i armvecket. jag tar hellre heroin i armvecket än ett blodprov, no joke) så jag fick sån djävulsk panikångest och visste inte redigt vart jag skulle ta vägen. gick bort till labb, men alla var på lunchrast så jag skulle ringa istället (ringa liksom? vem fan vill ringa och beställa tid för nått sånt? honestly. det är typ som att man ska ringa upp nån diktator och säga taskiga saker om hans mamma eller gå ut med det i media, sen dö ganska hårt. ja. klart jag ringer! jag ringer dirr. sjukt sugen på att ringa och boka tid) och boka en tid. fortfarande stört skraj för det där blodprovet alltså. om man ändå var Pete Doherty i tider som dessa? värsta tunga inlägget. 

och alla ni som undrade/undrar varför det tog 93 år för mig att gå ut gymnasiet är detta svaret

Hanna Thorell

ÅLDER:
KÖN: Tjej
LÄN: UMEÅ
MEDLEM SEN: 2010-03-11
SENAST INLOGGAD: 2016-07-06 15:28

SÖK I DENNA BLOGG

LÄNKAR

free counters